Nu ska staten bestämma hur mycket jag får jobba

Som de flesta antagligen inte är helt obekanta med så har Vänsterpartiet tagit upp frågan om att istället för en 8 timmars lång arbetsdag förespråkar de en arbetsdag på 6 timmar, med samma lön, där INGEN är undantag. Detta är en fråga som Vänsterpartiet, liksom Socialdemokraterna, har varit fästa vid länge men som inte har kommit på tapeten förrän nu på senaste tid i samband med Jonas Sjöstedt tillträde som ny partiledare. Jag kommer inte gå in på ekonomiska konsekvenser, historia eller relatera till hur det uppmuntras i ett antal övriga länder i Europa till en längre arbetsdag på grund av ekonomiska skäl. Men när jag först hörde talas om debatten över denna fråga, så kom jag ögonblickligen tänka på en professor i fysik(teknisk eller teoretisk) som jag i sällskap med en grupp som besökte Chalmers fick träffa. Professorn i fråga berättade att han var 70 år(eller var han 70+) och arbetade 120% i detta inkluderas forskningen han bedriver. Det Vänsterpartiet säger är att de vill ge människor mer tillgång till sina liv vilket de anser är deras fritid alltså. Genom en totalitär ideologi som Vänsterpartiet grundar sig på har inte längre denna professor rätt till att bestämma över sitt liv, därför är det inte helt konstigt att de väljer att bedriva en sådan här fråga. Personliga liksom mer specifikt i detta fallet, vetenskapliga framsteg är sammanvävt i antal jobbtimmar som man själv ska få kontrollera. Det vore intressant att se hur lång tid the Human Genome Project hade tagit om forskarna i fråga inte hade fått möjligheten att jobba övertid med något som intresserar dem och är så otroligt fascinerande. Hade det tagit 14 år? Från en personlig synvinkel vill jag ha möjligheten att jobba fler timmar om det är vad jag vill och min arbetsgivare accepterar detta. Staten ska inte ha den kontrollen över mig. Det Vänsterpartiet framhåller med detta förslaget är att det kommer bli enklare för de sjuka att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden på detta vis. De skulle alltså återhämta sig snabbare om de klev in i ett system där en 6 timmars arbetsdag ger samma lön som en 8 timmars idag. Slutsatsen är att det Sjöstedt skriver är att de skulle återhämta sig bättre av att ha mer betalt i lön. Det många politiker inte tar hänsyn till är normalfallen. Självfallet måste vi se till att de som är sjukskrivna ska kunna ta sig tillbaka till arbetet, men vi kan inte enbart ha en politik som är markerad på detta plan. En politik som även motsvarar resten av Sverige. När de Röda talar om en ökad inkomstskatt, gäller detta för de med hög inkomst(som de kallar rika) för att jämna ut klyftorna till de som är fattiga. Både rika och fattiga är extremfall. Så vart tog normalfallen vägen egentligen? Att fler skulle kunna sättas i arbete är dessutom löjligt. Även om det blir mer timmar till övers, vilket kräver fler anställda... Skulle inte arbetsgivaren kunna anställa dessa just på grund av att de som redan är anställda har en bibehållen lön som redan motsvarar den där extra tjänsten som skulle behövas. Jag får inte bilen att gå ihop.

Strävan efter humanitet...

Hela tiden... Eller under ganska stor del av mitt liv, har jag gått efter övertygelsen om att vår jord inte klarar av att människor i u-länder ökar sin levnadsstandard. Folk ska ha det som det är och gärna ganska mycket jävla sämre för att detta ska gå ihop, för att framtida generationer ska ha någon chans. Dessa förhållanden med framsteg inom forskning applicerat... För annars klarar vi det inte alls, det är ju säkert. Miljöproblemen vi möter idag och i framtiden kommer inte att försvinna enbart för att vi inte låtsas om dem och fortsätter trippa omkring i våra små materialistiska och pengagiriga liv som egentligen inte tillför så mycket, om vi inte strävar efter förändring. Men för att rädda vår planet, är vi villiga att förhindra utveckling? Utveckling i länder som krävs, för att vi ska nå framåt med vår forskning? Ur ett klimat förändrande perspektiv i banorna där invånarna i u-länder uppnår en ökad levnadsstandard, bör vi vara villiga att göra detta. Man kan säga att framsteg och så vidare kan kompensera det hela, men det gör det inte. Jag började fundera på det tankesättet jag har haft under väldigt lång tid, medan jag satt i en tricycle påväg till ett snabbmatsrestaurang idag. Mamma skulle betala föraren... Det kostar knappt tio kronor. Med en dålig motor som uppenbarligen behövde reparation, då den knappat klarade fartguppen, en ökande bränslekostnad och värdeminskning + slitage på hela fordonet så undrar jag om han ens kommer runt med de pengarna vi betalade honom. Tanken av att han också har en familj att försörja är droppen som rinner över bägaren, det här är inte hållbart. Jag kan inte stå för åsikten om att hålla andra människor nere enbart så att de som var en av de 0,08 %, som hade turen att födas i Sverige, och resterande människor födda i i-länder ska få fortsätta även om krav ställs och forskning uppmuntras. Vi måste rädda vår planet men ska vi bli mer ohumana, än vad vi redan är, på vägen? Om jag hade kunnat placera mig i många av dessa människors situation, människor som jag har sett idag, och kunnat säga "Jag kan leka martyr, för att rädda miljön och låta andra leva gott istället"... Så hade jag kunnat stå fast vid min åsikt. Att människor under dessa omständigheter lever vidare är, för mig som har växt upp under goda förhållanden, otroligt och beundransvärt. Men när jag sitter i en jeep påväg till ett köpcenter vet jag, att mer än hälften av de här människorna kommer inte att komma någonstans alls. Varje dag kommer vara jävligt jobbig. Det behöver inte handla om att de inte har mat för dagen, eftersom för mig är fattigdom inte nödvändigtvis att du inte har mat. Ovisshet och rädsla inför morgondagen och framtiden är för mig fattigdom. Att inte veta om ens barn kommer att kunna gå i skolan nästa termin på grund av att skolavgiften för den statliga skolan är för hög, om pappa överlever ett till stressmoment eftersom vi inte har råd med hjärtmedicin och om man någonsin kommer att ta sig från föräldrahemmet innan det faller i bitar på grund av avsaknad av underhåll. Jag satt där i jeepen och funderade över varför inte allesammans bara begick kollektivt självmord. Några minuter senare steg en man in i jeepen, havandes en oerhört vacker docka under ena armen och konserverad skinka i en handen, lägligt till jul. Någonstans infinner sig ett starkt hopp och en glädje för de små sakerna hos dessa människorna... Så borde inte de om några förtjäna att ta del av det vi andra har? Är det inte mer värt att vara humana på vägen tills att vi räddar oss själva... Vad har vi annars kvar efteråt?

Handlingsförlamning

Godnatt är antagligen inte något speciellt bra sätt att börja ett inlägg med... Men vad skulle vara mer lägligt under den här tidpunkten av "dagen"? Om lite mindre än ett dygn börjar min avfärd mot Filippinera. Ända sedan jag var en liten knodd har jag åkt dit och firat jul + nyår vartannat år och det är lika fantastiskt varje gång. Det är en sådan grej man inte kan sätta fingret på, men det är samma procedur varje gång... Vi blir hämtade på flygplatsen av en av mammas bröder, min kusin, mormor och ett par andra släktingar. Omfamningar utbyts och vi börjar åka från flygplatsen i Manila... till vårt hem. Men innan dess hinner jag spy i bilen, oftast i en plastpåse, få andningssvårigheter på grund av min fjantiga astma som inte klarar av lite kolväten på grund av de dåligt filtrerade avgaserna. Mamma brukar tvinga i mig något att äta efter att jag har kräkts och lite att dricka, detta spyr jag upp igen... Ungefär så håller det på under resan hem. Nåväl, är jag förberedd inför resan? N-E-J. Liksom alla andra gånger jag ska iväg börjar jag mer än gärna packa ett par timmar precis innan avfärd. Detta är ett utmärkt handlingssätt om man vill ha det överjävligt stressigt och tycker att det är trevligt att glömma tandborstar och sådant som inte alls är nödvändigt. Så, eftersom jag är konservativ när det handlar om förändringar över hur jag utför sysslor och allmänt hur jag lever mitt liv så kommer det att bli precis likadant i år. Seghet eller stabilitet? Svaret känns ganska uppenbart. Klockan är halv tre och allt är ALLT annat än väl. Godnatt.

live long and prosper

Bloggandet ligger på is för tillfället. Mer specifikt det ligger det längst in i ett slakthus djupfrys och är lika stenfruset som han i Maffiabröder, hängandes på kroken, blev. Ni minns väl? Ikväll går Star Trek på tv, så ni som inte tar möjligheten att se det ypperliga mästerverket om ni inte gjort det... Ni älskar inte livet helt enkelt.

 

Eftersom solen har överaskat med sin tillvaro så ger jag mig ut och springer. Dock inte i den stickade tröjan... Känns lite fel av någon anledning. Live long and prosper!


amores perros

För att tona ner helgen så slaggar jag i sängen med en film. Amores Perros som skall vara ett mexikanskt mästerverk, som blivit Oscarsnominerat. Jag tycker att det är lite sorgligt hur de flesta enbart ser på amerikanska filmer... Ifall man ska se en film med ett par kompisar och man nämner att den är(tja, vilken nationalitet som helst egentligen som inte är brittisk eller amerikansk)... nederländsk till exempel, då blir det ett jäkla liv.

Kung Fu Soccer hette en film som gick på TV 1000 Action idag... Jag fullkomligt älskar hur andra nationaliteter gör något helt annat av sina filmer än vad amerikanarna gör. Det är så jävla roligt! Sen tror jag ju inte på hela konceptet att man kan förena Kung Fu med fotboll, men kineserna kan göra vad som helst har jag märkt. Till och med bli en stormakt på nolltid, det ni!

Tillbaka till filmen... Trailern fångade mig genast, och jag var bara tvungen att köpa den. Av att dömma av trailern så verkar det förekomma en del sexscener med Gael García Bernal... Det kan jag leva med av någon anledning.

Love is a bitch.


mr bean... bombastic?

Jag är sjuk... Men jag älskar livet ändå. Coca Cola, Nutella och Mr Bean's Holiday. Living the dream, guys... Living the ultimate dream. Imorgon bär det av till Blekinge på lite födelsedagskalas hos mina farföräldrar, vilket blir trevligt på grund av många olika anledningar. Släktingar, sällskapsspel och mat. Har jag berättat att jag älskar mat?

Videon här nedanför är enastående. Folk som inte tycker om Mr Bean har ingen humor och borde bli lobotmerade. Argument? Nja, jag är fanatiker.


sci-fi + koffein

Multi-tasking är inte någon av mina starka sidor och det har varit det enda jag har hållt på med de senaste dagarna av lovet känns det som. Denna dagen har jag fyllt med Star Trek, Paul och The Big Bang Theory i kombination med groteskt mycket kaffe och te... Allt i syfte för att bota min förkylning, för imorgon börjar skolan. Jag kommer inte ihåg senaste gången jag var sjuk eller halv-dan som nu... Fan, jag har ju haft ett immunförsvar lika starkt som skiten de röker i Pineapple Express liksom. Lägg mig i en kuvös, det här funkar inte.

the thing you own end up owning you

Fight Club. Riktigt bra film. You're not your job. You're not how much money you have in the bank. You're not the car you drive. You're not the contents of your wallet. You're not your fucking khakis. You're the all-singing, all-dancing crap of the world. Fast vi vet ju alla att det inte är så, eller hur? Jag vill inte vara för ingående, för jag vill inte förstöra denna otroligt bra filmen för er... Men låt oss säga att vi tog bort alla de där sakerna, de materiella tingen, som identifierar dig som person.

Den där kameran, för du älskar att fotografera. Borta.
Den där bandtröjan, för du älskar Guns N' Roses eller dylikt. Borta.
De där speciellt utvalda stearinljusen, för du älskar inredning. Borta.
Den där boksamlingen, för du älskar klassisk litteratur. Borta.
Allt du äger, som du älskar. Borta.

Vad har du kvar? Vad är du? Jag ser det såhär... Du är egentligen inte dina grejer, inte precis i alla fall, du är summan av allt du gör. Men resulterar inte det i sin tur i, kryptoniten i det här fallet, material?

Du har jobbat hårt, så nu har du pengar → Material
Om inte vilken bil du kör definierar vem du är... Vad gör det då? Vad är du? För att kunna se summan av allt du gör, t ex jobbat hårt eller inte gjort det för den delen, speglar vi det i material eller avsaknaden av det. Är du inte då dina saker? Låt mig citera Tyler Durden(Brad Pitt) från filmen, The things you own end up owning you.

Kärlek, vänskap och familj... Ja, jag visste att ni skulle dra till med den visan. Den är ju populär och ett never-ending koncept i de flesta filmer. We'll always have love. Självklart finns det, men det identifierar väl fortfarande inte dig? Så vad jag egentligen vill komma fram till att vi alla människor är materialister, alla. Spoilers, när Edward Norton i Fight Club helt plötsligt slutade att bry sig om det där ägnade han sig åt kriminella gärningar som, ja, identifierade honom som person då frukten av det hela blev förstörda kreditbolag och hjärntvättade människor. Materialism kan hålla oss i schack precis som det kan få oss att begå brott i dess syfte, för att motverka och tillfredsställa det.

Jag tror att om man ska dra en lite onoggrann linje över detta så är vi våra saker. Du är bilen du kör, pengarna på banken och ditt jobb. För allt det där är produkten av dina handlingar. Du är allt det där. Rätta mig gärna om jag har fel. Men jag tror att vi alla har ett hål i våra hjärtan som behöver fyllas med dyra saker, material, som identifierar oss som personer. Kanske har jag ett svart och ett ihåligt hjärta som behöver fyllas, eller har jag en självinsikt som många saknar, eller som jag inte visste att folk hade.

Brinner mitt hem upp, kommer jag att köpa nya saker som identifierar mig.
Kraschar jag min bil, kommer jag att köpa en ny bil som identifierar mig.
Försvinner mina saker som representerar allt jag har gjort, och jag inte förnyar det... Försvinner jag. Eller?

skoj



Som ni ser på bilden så var Maria fettagg på en filmkväll igår, så igår blev det filmkväll. Vi skrattade oss igenom Anchorman och Old School bland annat... Jag åt av hennes godis, åt mer av hennes godis och tog av hennes läsk, så det rullade på som vanligt helt enkelt.

Nu håller jag mig inomhus för det är någon jävel som klipper gräset ute. Jag är allergisk mot gräs och hatar även doften av nyklippt allergi på den tidiga förmiddagen. Sedan blir det Terror på Elm Street maraton hos Matilda... Faktum är att, ja, jag kommer att skita på mig. Inte hon dock, den bruden har balls of steel... Det kan jag berätta för er!

life is pain, and then you die... and there's nothing you can do about it

Det är enbart märkligt. Efter kräftskivan igår så är det klart att jag fattar att jag kommer lukta kräftor om händerna i ett sekel... Men jag har fått som några konstiga spetor. De gör ont, jävligt ont.

Nu blir det kaffe, mycket kaffe, för jag ska städa... Det kan jag enbart göra när jag är hög på koffein.

time capsule

Jag börjar bli irriterad. Även om man påminner sig om vissa saker så verkar man aldrig få dem gjorda... För somliga kan det vara att boka träff med den där kompisen man egentligen inte vill träffa(men tvingas underhålla, för att det inte ska bli någon revolt), lyfta på röven och koka ihop något istället för att käka Findus eller ta bort den där Facebook-vännen som uppdaterar när personen i fråga tar en kopp jävla kaffe. Men för mig handlar det om att installera min Apple Time Capsule... Jag fick den i julas, och efter så lång tid lär den väl vara antik när vi pratar om teknologi.

Ibland är man bara för lat.



Bildkälla

smakar som kyckling...


Alltid, och då menar jag alltid, när jag är med Maria så äter vi. Vi äter alltid och om vi mot förmodan inte äter... Så tänker vi på vad vi ska äta eller så ordnar vi ihop något. Denna gången halverade vi dock på vaniljen till vaniljkesellan(ja, ni hör ju hur dumt det låter?) och dubblerade mängden kesella, för förra gången gav vi over-kill en ny innebörd. Saken är den att... Tillsätt inte mer vanilj, för det spelar ingen roll. Kvoten av vaniljsmak är liksom redan fylld. Det är som att försöka vispa en smet i en för liten skål, det är bara slöseri med smet när skiten väl flyger åt alla håll... Eller något.

Ja, kycklingsalladen var värd att ta tre kort på. För att äta den är som att få smaka en liten bit av himlen, vilket är ganska så jävla schysst. Nu lyssnar jag på System Of a Down, det tar mig tillbaka till den tiden på högstadiet då ekvationer som X - (9 - 11) = 2 var för komplicerade för somliga och då första Twilight filmen hade premiär. The horror...

"I simply am not there."


Drar iväg till Maria för en filmspäckad dag. Vad står på listan? American Psycho, Crank, Maffiabröder och Transporter 2. Igår så slaktade jag lite tid genom att smygkika på American Psycho och jag vet... Har du inte redan sett den? Nej och det beror på att filmer som jag har höga förväntningar av måste jag köpa, och nu har det blivit av. I varje fall verkar den förbannat bra och Christian Bale är oerhört övertygande av det jag har sett.

Jag lär väl göra någon långsökt djupanalys av filmen senare... Lika relevant som Håkan Juholts snack, men fuck it, jag tänker göra det i alla fall. Nu tar jag på mig ett ansikte och går till Maria, för cykeln har fått punka. Ungjävlar.

blueberries, blue...


Vad ni ser här ovanför var Marias och mitt ihopkok från gårkvällen. Kesella, blåbär och alldeles för mycket vanilj. All den vaniljen vi använde till detta hade fan räckt till sextusenåttiotvå stycken pannacotta... Just sayin'. Till det blev det Transporter och Mulan. Epic film night.

När jag skulle ta bussen hem från Växjö idag spöregnade det... Änglarna liksom kräktes på en, och det var busschauffören noga med att påpeka när jag klev på bussen. "Vad våt du är!" utbrast han och skannade mig från topp till tå. Liksom... Vad fan svarar man på en sådan sak? Obekväkmt, ytterst obekvämt.

-

Har fullt upp idag.

dilemman med kärringar och pizzerior



För första gången på ett väldigt tag (förrförra helgen) så var jag i stora staden Växjö. Efter förra gången jag var där så har jag insett att jag måste byta pizzeria att äta på. Det var under Karl-Oskar dagarna och jag skäms lite såhär efteråt kan jag säga... Nej, jag tänker inte bjuda på det eller ta det med en klackspark. Nej!

Mamma och jag traskade runt på stan en stund och det blev käk, kläder och saker som jag egentligen inte behöver men vill ha... Mest för att jag kan. Vad jag dock avskyr med att gå i gallerior osvosv är alla dessa gamla jävla kärringar, som parkerar med sina rollatorer och rullväskor mitt i gången och går som om någon skjutit dem i knäskålarna. Fan, ni tidiga 40-talister (talar även till de envisa 30-talisterna som hänger kvar) som gör på detta viset... Köp en ny höftkula om ni ska dra runt framför mig. Annars så... Muttrar jag väl gamla kärring i förbifarten eller något... Så passa er!

enklare än chokladbollar, godare än vanlig bakchoklad

När jag inte har lagat mat eller bakat på ett tag, så får jag spelet... Det kliar liksom i fingrarna och jag blir rastlös. Jag är medveten om att det låter fånigt, för det är det också. Innan sommarlovet så höll jag inte alls på med något i köket, förutom att äta saker jag inte själv hade lagat. Men när man får välja mellan liv eller död, dvs. laga mat eller svälta, så måste man anpassa sig.

Denna busenkla(hur snuskigt fånigt lät inte det?) choklad-nöt-saken slängde jag ihop idag. Det är så enkelt som det ser ut, faktiskt. Smält bara den mängden choklad du vill ha i ett vattenbad, hacka så mycket nötter du vill ha i... Häll därefter bara över chokladen på nötterna och låt det stelna. Vad för typ av nötter du vill ha bestämmer du själv och även vad för choklad. Jag använde hasselnötter och mandel, sedan 70%-ig bakchoklad... Fast jag strödde över råsocker på det, för jag är en liten gottegris. Detta är i alla fall så enkelt att till och med en hjärndöd sköldpadda skulle kunna göra det. Jag lovar!


nytt skrivbord på g?

Efter att ha städat mitt skrivbord, eller städat och städat... Så insåg jag att jag behöver ett större, ett ganska mycket större. Nej, jag är inte bredaxlad eller american-size men jag har en tendens att sprida saker åt höger och vänster. Det i sig kräver mycket plats. Så jag funderar på något enkelt från EM som på bilden här nedanför...

Från EM

 

Eller så kör man på stort från första början... Detta skrivbordet ser ganska maffigt ut! Dessutom verkar det som om en sekreterare ingår i det. Inte helt fy och skam va? Taget!

 



Badass desk incl. a secretary

Nu ska jag göra nyttiga saker. För vädret är under all jävla kritik. Jag har börjat läsa i princip sexhundratrettiotvåmiljarder böcker... Några av de jag borde läsa ut är The Hunchback of Notre-Dame, Tjänstekvinnans son, Historien om Gustav Vasa och hans söner och döttrar och Pride & Prejudice. Det går fan inte hålla sig till en bok... Det är som en riktigt fet person vid en frukostbuffé inte kan hålla sig till ett slags bacon, vilket jag inte heller kan i och för sig.

"näääääeee, nääuuuh geåååhr veeiiiiii!"

Nyss hemkommen från en mysig filmkväll hos Fanny. Vad ni ser på bilden är ett försök till nyttighet... Men någonstans på vägen så gick det åt helvete. Huset vid vägens ände och Boogeyman 3 stod på filmschemat. Då är frågan, har jag några reflektioner? Japp... En svensk skräckfilm, Huset vid vägens ände, kan vara förbannat läskig, men blandar man in skånska i det hela så blir det skrattretande. I och för sig kanske jag ska passa mig för vad jag säger, med tanke på att jag var livrädd och inte ens kan säga korv eller smörgåsbord korrekt. Boogeyman 3 var jag också livrädd för, delvis för att Boogeyman såg ut som en blandning mellan Samara i The Ring och Exorcist-bruden från 1973. Fruktansvärt ful jävel alltså...


ett styck skaldjursfat, tack!


Hemkommen från Karlshamn nu och jag väger antagligen fem kilo mer än vad jag vanligtvis gör... Såhär i efterhand kan jag starkt rekommendera Fiskstugan Wägga i Karlshamn, beställ då gärna ett skaldjursfat som vi glufsade i oss av. En kopp kaffe efter det där och jag somnade som ett barn i bilen...

Det enda minuset skulle vara de där jävla änderna som svansade omkring på området, men vi satt ju inne som tur väl var. Sen får man väl änderna och andra fula flygande/nästan-flygande djur på köpet när det ligger vid havet. Jag kan acceptera det, fast jag hatar änder... och djur. Det är därför jag äter dem.

Tidigare inlägg
RSS 2.0