Strävan efter humanitet...

Hela tiden... Eller under ganska stor del av mitt liv, har jag gått efter övertygelsen om att vår jord inte klarar av att människor i u-länder ökar sin levnadsstandard. Folk ska ha det som det är och gärna ganska mycket jävla sämre för att detta ska gå ihop, för att framtida generationer ska ha någon chans. Dessa förhållanden med framsteg inom forskning applicerat... För annars klarar vi det inte alls, det är ju säkert. Miljöproblemen vi möter idag och i framtiden kommer inte att försvinna enbart för att vi inte låtsas om dem och fortsätter trippa omkring i våra små materialistiska och pengagiriga liv som egentligen inte tillför så mycket, om vi inte strävar efter förändring. Men för att rädda vår planet, är vi villiga att förhindra utveckling? Utveckling i länder som krävs, för att vi ska nå framåt med vår forskning? Ur ett klimat förändrande perspektiv i banorna där invånarna i u-länder uppnår en ökad levnadsstandard, bör vi vara villiga att göra detta. Man kan säga att framsteg och så vidare kan kompensera det hela, men det gör det inte. Jag började fundera på det tankesättet jag har haft under väldigt lång tid, medan jag satt i en tricycle påväg till ett snabbmatsrestaurang idag. Mamma skulle betala föraren... Det kostar knappt tio kronor. Med en dålig motor som uppenbarligen behövde reparation, då den knappat klarade fartguppen, en ökande bränslekostnad och värdeminskning + slitage på hela fordonet så undrar jag om han ens kommer runt med de pengarna vi betalade honom. Tanken av att han också har en familj att försörja är droppen som rinner över bägaren, det här är inte hållbart. Jag kan inte stå för åsikten om att hålla andra människor nere enbart så att de som var en av de 0,08 %, som hade turen att födas i Sverige, och resterande människor födda i i-länder ska få fortsätta även om krav ställs och forskning uppmuntras. Vi måste rädda vår planet men ska vi bli mer ohumana, än vad vi redan är, på vägen? Om jag hade kunnat placera mig i många av dessa människors situation, människor som jag har sett idag, och kunnat säga "Jag kan leka martyr, för att rädda miljön och låta andra leva gott istället"... Så hade jag kunnat stå fast vid min åsikt. Att människor under dessa omständigheter lever vidare är, för mig som har växt upp under goda förhållanden, otroligt och beundransvärt. Men när jag sitter i en jeep påväg till ett köpcenter vet jag, att mer än hälften av de här människorna kommer inte att komma någonstans alls. Varje dag kommer vara jävligt jobbig. Det behöver inte handla om att de inte har mat för dagen, eftersom för mig är fattigdom inte nödvändigtvis att du inte har mat. Ovisshet och rädsla inför morgondagen och framtiden är för mig fattigdom. Att inte veta om ens barn kommer att kunna gå i skolan nästa termin på grund av att skolavgiften för den statliga skolan är för hög, om pappa överlever ett till stressmoment eftersom vi inte har råd med hjärtmedicin och om man någonsin kommer att ta sig från föräldrahemmet innan det faller i bitar på grund av avsaknad av underhåll. Jag satt där i jeepen och funderade över varför inte allesammans bara begick kollektivt självmord. Några minuter senare steg en man in i jeepen, havandes en oerhört vacker docka under ena armen och konserverad skinka i en handen, lägligt till jul. Någonstans infinner sig ett starkt hopp och en glädje för de små sakerna hos dessa människorna... Så borde inte de om några förtjäna att ta del av det vi andra har? Är det inte mer värt att vara humana på vägen tills att vi räddar oss själva... Vad har vi annars kvar efteråt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0