Alltid, och då menar jag alltid, när jag är med Maria så äter vi. Vi äter alltid och om vi mot förmodan inte äter... Så tänker vi på vad vi ska äta eller så ordnar vi ihop något. Denna gången halverade vi dock på vaniljen till vaniljkesellan(ja, ni hör ju hur dumt det låter?) och dubblerade mängden kesella, för förra gången gav vi over-kill en ny innebörd. Saken är den att... Tillsätt inte mer vanilj, för det spelar ingen roll. Kvoten av vaniljsmak är liksom redan fylld. Det är som att försöka vispa en smet i en för liten skål, det är bara slöseri med smet när skiten väl flyger åt alla håll... Eller något.

Ja, kycklingsalladen var värd att ta tre kort på. För att äta den är som att få smaka en liten bit av himlen, vilket är ganska så jävla schysst. Nu lyssnar jag på System Of a Down, det tar mig tillbaka till den tiden på högstadiet då ekvationer som X - (9 - 11) = 2 var för komplicerade för somliga och då första Twilight filmen hade premiär. The horror...